14.9.2012

Nytt i kolumnserien "Aronia just nu" -Vetenskapsfilosofins diskreta charm

Publicerad i Västra Nyland 11.9.2012

Wilhelm Fortelius är föreståndare för Aronia

 

Vetenskapsfilosofins diskreta charm

 

Just nu vet vi mera om universums egenskaper än vad vi vet om hur de mänskliga samhällena fungerar. Runtom i världen väcker denna observation den ena nymornade reaktionen efter den andra. För att ta ett närstående exempel: Budgeten för Europeiska unionens sjunde ramprogram för forskning och utveckling (FP7) går lös på över 50 miljarder euro. Över hälften (64 %) har anslagits för programhelheten Samarbete. Samarbetet handlar bl.a. om att äntligen (inför tvång) sammanföra olika vetenskapsområden till en genuint tvärvetenskaplig ansats för en fungerande framtid för mänskligheten. Låt oss hoppas att ansträngningarna bär frukt.

Emellertid väcker strävandena också negativa reaktioner. Grundproblemet verkar vara att utmaningarna som man tar sig an ofta utgörs av negativa konsekvenser av vår egen välfärd. Vetenskapsmännen blir inblandade i politiska processer, ofta sådana som allmänheten allra helst vill glömma. Också mer eller mindre etablerade forskare ansluter sig till de s.k. skeptikerna som ifrågasätter den vetenskapliga kvaliteten i de ofta massiva och i en hektisk takt avancerande globala forskningsprojekten. Det skulle vara förmätet att hävda att utmaningarna inte medför svårigheter och även direkta fel, men i ett historiskt perspektiv handlar det om ett skenproblem. Vetenskapssamfundet har tusenåriga traditioner och klarar sin kvalitetskontroll helt utan skeptikernas hjälp.

På 1980-talet hade jag förmånen att i mina studier bland föreläsarna räkna in den internationellt ansedda vetenskapsmannen Björn Kurtén. Inbakat i en föreläsning ingick (utan att det nämndes) vetenskapsfilosofins grunder. Ämnet var den s.k. Piltdown-mannen. Det handlar om ytterligare en kandidat till ”den felande länken” mellan apa och människa. Fynden gjordes i ett grustag i Piltdown i Sussex i början på 1900-talet och en rekonstruktion på basen av dem gavs offentlighet 1912 under det vetenskapliga namnet Eoanthropus dawsoni (Dawsons gryningsmänniska, efter upphittaren Charles Dawson). Fynden var från början kontroversiella och 1953 avslöjades de slutligen, delvis med hjälp av nya tekniker, som falsifikat. Historien om Piltdown-falsariet är fullt av saftiga detaljer och skandalösa beskyllningar. Bl.a. riktades i ett skede misstankar mot självaste Sir Arthur Conan Doyle, Sherlock Holmes skapare, som vid den tiden bodde i Sussex och spelade golf i Piltdown. Hela dramat kunde avnjutas på föreläsningen men fokus var helt klart på två slutsatser:

1. Vetenskapliga falsifikat avslöjas alltid förr eller senare. Orsaken är att de med tiden allt sämre passar ihop med nya genuina fynd och forskningsresultat och slutligen tydligt sticker ut som ruttna tänder i den vetenskapliga kunskapsbyggnaden.

2. Den enskilda forskaren har ett stort ansvar för att de egna resultaten är korrekta. Felaktiga resultat leder i värsta fall till att betydande delar av vetenskapssamfundet slösar sin tid på att i slutändan konstatera, just det, att utgångsresultatet var felaktigt.

Insikten att ärlighet är viktigt för den personliga utvecklingen är bara vanlig medborgarfärdighet, men visst kan det ha sin specifika betydelse att alltfler görs uppmärksamma på att genvägar faktiskt aldrig lönar sig inom vetenskapssamfundet.

 

Gå till "Nyhetsarkiv"